Bilder från Galleriet 2 sep. - 24 sep. 2006
Text om utställningen längst ner på sidan

page17_2page17_8page17_5page17_4page17_3page17_1page17_6page17_7

Titeln på utställningen – Avatar – bottnar i konstnären Per Josefssons intresse av att gestalta olika sidor av sin personlighet. Han fascineras av den unga generationens intresse för rollspel på internet, där man spelar mot andra i en påhittad värld och då man själv får skräddarsy sin rollgestalt allt från egenskaper till utseende. Ordet avatar är benämningen på rollspelets medspelare och deras karaktärer. Ordet avatar kommer ursprungligen från en hinduisk mytologi och är benämningen för när en gudomlighet har förkroppsligat sig genom att se ut som en människa eller ett djur.
I motsats till rollspel, som har flera aktörer, har utställningen enbart en aktör - Per Josefsson. Han har sig själv som motspelare och har med hjälp av sitt måleri och sina objekt, som han kallar "åttafotingar", undersökt sig själv. Med sin konst vill han återspegla de scener, tankar och känslor han har och som han oftast får på sina långa promenader, tidigt på morgonen. Jag går varje dag en timmes morgonpromenad med hunden i skogarna runt Rippestorp. De nya bildintrycken som sveper förbi blandas med svindlande lappkast i tankar och dagdrömmar. Inspirerad av rollspelen på nätet leker jag med dessa tankar och jag vill genom mitt bildspråk skapa en dialog med betraktaren. Målningarna blir som anteckningar från vad jag tror jag sett av naturen. 8-fötterna får ikläda sig rollen som avatar.
I utställningen "Avatar" visas naturlandskap och självporträtt i olja och objekt i form av åttafotingar i järn, brons eller naturmaterial så som lera, trä och halm. Självporträtten sätts oftast i relation med åttafotingarna.
Jan-Allan Gustavsson har skrivit följande om Josefssons konstnärskap: Per Josefsson är en målare som arbetar i en gammal tradition. Med redskap och material söker han upp sina motiv - mestadels har han ateljén på fickan. Även om man kan spåra upp hans arbetsplatser är målningarna inga pedantiska avbildningar. Trots att utförandet är både livligt och kraftfullt finns det ingen glättighet i dessa målningar. Per Josefsson målar det han ser - där han står (Linköping, 1982).

I samband med
Avatar visas även en mindre utställning i Galleri Kronans konstshop – 1976 prolog KIFiN – med konstverk som har ingått i en utställning som visades 1976 i Åby utanför Norrköping. Denna utställning kom att bli startskottet för Konstföreningen KIFiN (Konstnärernas intresseförening i Norrköping) som sedan 12 år drivit Galleri Kronan. I utställningen 1976 medverkade Per Josefsson, Jan-Allan Gustavsson, Bo Olls, Tex Berg, Viking Forsberg, Helena Forsberg, Peter Norrman.
Karin Jarlborg,galleriföreståndare


NT 3/9 2006: Kollisionen mellan oss och naturen
De ser ut som tre sköldpaddor eller skalbaggar på åtta långa spindellika ben. Ytterligare ett, mer högrest, har spröt som en snigel och en vit kropp likt ett lamm. Konstnären Per Josefsson kallar dem avatar, med en term närmast lånad från rollspel på internet.
De märkliga kreaturen är hans skapelser och nu har de invaderat Galleri Kronan. Men de är inte ensamma.
För det är inte enbart i ett artificiellt gallerilandskap som avatarerna hamnat utan också i ett svenskt skogslandskap via målningarna på väggarna. Landskapet som i ljusa - nästan grälla - färger tränger sig på dem. Landskapen är oljor och mindre akvareller där regntunga skyar hänger hotande över en sjö.
Och på ett par ställen kikar en man, lik Per Josefsson själv, fram. På ett av självporträtten bär han en avatar i handen.
Studerar man målningar som
06.30 Kungsfågel och 07.15 Nötväcka noga, kan man se spår likt skoavtryck i målningarnas nederdel, som om konstnären själv klivit in i sin bil och gått därifrån. Och fåglarna är inte lätta att upptäcka. Deras närvaro är inte alls lika påtaglig som de mycket konkreta avatarerna.
I galleriets inre rum möter vi samma kollision av vanlig svensk natur och besjälade, ibland bara besynnerliga objekt.
Den mossgröna, sovande avataren ter sig nästan organisk, som en övergångsform mellan natur och de kulturella identiteter som vi besitter eller iklär oss. Som om naturen verkligen, om betingelserna och förhållandena var de rätta, kunde föda sådana märkliga tingestar.
Mats Granberg

Folkbladet: Naturen, krypen och målaren i samspråk
Varenda chattare är tydligen bekant med uttrycket Avatar. Lite yxigt kan man tydligen säga att det är ett symbolmärke för en avsändare som bakom det har en roll. I utställningen på Galleri Kronan har konstnären Per Josefsson valt rubriken Avatar för att berätta om upphovet och inspirationen till sitt måleri och sina objekt.
Det handlar om kommunikation och kanske om olika roller inom oss själva, för själva bildskapandet kommer förstås från egna idéer och tankar som uppstår när man för sin inre dialog.
Det är så Per Josefsson, en av medlemmarna i konstgruppen Kifin, försöker förklara sina objekt och bilder.
Nu är inte måleriet svårtillgängligt på något sätt, nästan tvärtom. Det är alltså resultatet av ett friluftsmåleri som förr i världen, han har stått där i skogen (trakten är Rejmyre ungefär) mycket tidigt på morgonen, med duken utlagd och arbetat in sina känslor och synintryck. Höga smala målningar som då blir som avtryck av flera nivåer, ändå är det inte något naturalistiskt perspektiv.
Man känner igen de färger Per Josefsson alltid föredragit, de har lite höstaktig tonskala, men här är också den morgonvita himlen och de djup man anar i mossar och hedmark. Målningarna är ganska höga, kanske 1,5 meter, och blir som fönsterutsnitt - men alltså utan realistiskt perspektiv. Det finner man däremot i akvarellerna som också är naturmåleri, men mer är utblickar över större ytor, bredare, oftare dessutom med vatten i motiven.
Måleri som är njutbart, med viss fördel för oljorna, åtminstone i ett första möte.
Så är det objekten. Här är de där symbolerna, de som signalerar någonting som säkert kan tolkas på olika sätt, det är fritt fram. Som någon sorts fästingar med spröt, vissa så ordentligt stora, andra små och smidda, material är trä, gips, lera och järnsmide. Åttafotingar heter de också. Men benen jinglar och det ger figurerna liv och karaktär, liksom de där huvudena som på något sätt blir uttrycksfulla bara i sin hållning.
Det är inte första gången upplevelsen av Per Josefsson som skulptör är extra stark. En vilande lerklump kan innehålla det mesta av liv och lurande vila, men de här figurerna, man kan väl kalla dom vad man vill, myror kanske? som kan vara från sådär sju centimeter till en meter höga eller ristade i en målning, dom är minnesvärda.
Några målningar är självporträtt, något som mest verkar ha funktionen av mottagare. En välkomnande sådan.
Brittmarie Engdahl