LIV och ARBETE i KONSTEN

Här visar vi jobb och arbete
Från 1800-talet fram till idag.
Vi vill visa hur samtiden har skildrat arbete,
Hur olika arbeten har gått till och förändrats.

Här och var har vi plockat ut föremål
från konstverken.
Du kan lyssna på berättelser om arbetet i bilden
och använda verktyg och redskap.

Vi vill vecka tankar och frågor
kring konstnärens tolkning av arbete.
Vad är det egentligen vi ser på bilden
Vad är det egentligen vi ser på bilden?
Hur har yrkesrollerna förändrats
mellan kvinnor och män?
Vilka mönster och förändringar i tid kan vi se?

Arbetarkonst har använts på olika sätt
I takt med att samhället har förändrats.
Vad betyder arbetarkonsten i dag
Och har den någon framtid?

http://www.arbetetsmuseum.se


UtställningsEstetiskt Forum kulturtidskrifter på nätet
http://www.ueforum.se/samtal/0902livarbete.php



Publicerad: 19 juli 2008,
Svenska Dagbladet

Arbetarklassen tonar fram
Arbetarklassen har blivit alltmer osynlig i konsten. En dansk och en svensk utställning visar att det trots allt finns skildringar av arbetsplatser och de människor som befolkar dem.

I dag är många oroliga över att konstlivets provokationer inte längre provocerar. Detta har Erik Styrbjørn Pedersen en teori om. Han framför den i en lång intervju i den bok som har gjorts till hans pågående utställning på Arbejdermuseet i Köpenhamn.

Pedersen har kommit fram till att arbetaren är ”konstens sista tabu”. Han konstaterar att man kan ”servera skit på burk, sperma på flaska, ruttna grisar”, men en bild av en industriarbetare vid ett produktionsband blir plötsligt för politiskt.

Pedersen har också en klar uppfattning om varför det förhåller sig så. Industriarbetaren, säger han, är i sig provocerande därför att själva existensen av industriarbete motsäger den nutida dogmen om industrisamhällets uppgående i kunskaps- eller informationssamhället.

Arbejdermuseet har satsat på en konstverksamhet som prioriterar skildringar av arbetarnas situation i Danmark. Det har blivit ett historiskt inriktat utställningsprogram med företrädesvis manliga 1900-talskonstnärer som Victor Brockdorff, Anton Hansen och Per Ulrich. Förra året visades den stora tematiska utställningen Industriens billeder. Och när nu Erik Styrbjørn Pedersen får visa sina ”arbejdsbilleder” från tiden 1984 till 2007 sker det i en ny, fräsch lokal för tillfälliga utställningar. Samtidigt, och långt in på hösten, visas grupputställningen Liv i arbete i konsten på den svenska motsvarigheten till Arbejdermuseet – Arbetets museum i Norrköping.

Ska man bedöma den produktion Erik Styrbjørn Pedersen visar upp får man ta med i beräkningen att han är autodidakt. Det gäller också för flera av deltagarna i Liv och arbete i konsten. Från det första decenniet, 80-talet, visar Pedersen bara två bilder. Båda två har de svagheter man kan förvänta sig hos en självlärd målare som kanske tidigare arbetat mer fritt (Pedersen har helt utelämnat 60- och 70-talens produktion) och som nu försöker tillägna sig ett realistiskt bildspråk. Här handlar det än så länge om att lära sig att kopiera – med största säkerhet efter foton – och resultatet blir stelt och överarbetat.

Omkring 1990 har Pedersen lärt sig att behärska sina nya uttrycksmedel. Nu och framledes är han fortfarande beroende av de fotografiska förlagor som faktiskt är nödvändiga i all arbetslivsskildring (eftersom det ofta rör sig om snabba arbetsmoment i miljöer där det inte går att skissa för hand). Men han låter sig inte längre bindas av förlagorna, utan låter dem bli utgångspunkt för djärvare tolkningar av rörelse, färg och ljus.

Den petiga omsorgen om detaljer och enskildheter ersätts med en syntetisk överblick som visar helheten i en miljö, och den enskildes plats i arbetslaget. Och med de senaste årens ”seriella” verk (små, snabba bildserier från olika arbetsplatser) har den nu 62-årige arbetarsonen Pedersen uppnått något som bara den självlärde kan uppnå: auktoriteten hos en person som vänt en stor nackdel till ett stort försprång.

Det kollektiva anslaget hos Pedersen återkommer inte i Arbetets museums satsning Liv och arbete i konsten. Istället är det den enskildes kamp och särart som står i centrum, vare sig vi betraktar Hildur Hults agitator från 1899, Owe Zerges målarlärling (1920-talet), Per Skovdals skånske snickare (1946), Albin Amelins textilarbeterska (1946), Torsten Jurells orättvist anklagade sjuksköterska (träreliefen Dialysmålet, 1991-92) eller Lennart Kristianssons skeppskock (1987).

Samma linje fullföljs i de mer samtida verken, till exempel Anne-Marie Nordins porträtt i vax av kvinnliga arbetare, och Henrik Telemans avgjutningar av arbetsmärkta händer. Men det finns också några undantag som bekräftar regeln. I Sven X-et Erixons skildring av Kosta glasbruk (1930) myllrar arbetet i naivistiskt fågelperspektiv, och gruvarbetarna i Roine Janssons Ut ur hissen på 800-metersnivån (2004) sluter sig samman i dämpade grupper inför dagens insats. Roine Jansson (själv fd gruvarbetare) är den främste och kanske också mest produktive industriskildraren i svensk konst idag, men ändå märkvärdigt okänd.

Som helhet är utställningen mycket medvetet sammanställd i kulturhistorisk och pedagogisk anda. En speakerröst introducerar, det finns gott om små informativa väggtexter och man visar också föremål från några av de yrken som återges. Personer som arbetat i dessa yrken har intervjuats, och i hörlurar kan man höra dem berätta om redskapen och arbetsmomenten i bilderna. Helheten blir en utställning för arbetare, men också av arbetare.

Nu är det förstås många som tycker att ”arbetare” blivit ett suspekt begrepp i en tid då en allt större andel av medlemmarna i LO-kollektivet är sysselsatta i service- och tjänstesektorn, och då en gruvarbetare kan ha ungefär lika mycket betalt som en lågavlönad akademiker.

Men det väsentliga i sammanhanget är inte fördelningen av arbetsuppgifter och inkomster mellan olika grupper inom arbetarklassen, utan att denna klass är osynlig i konst- och kulturlivet. Dessa utställningar bidrar till att ändra på det.

Fred Andersson